Har alla rätt till ambulanssjukvård oavsett kriterier eller sjukdom? Är det rätt att patientens upplevelse skall bestämma prioritet på utlarmningen? Friandet mot SOS-sjuksköterskan i Emil Lindell fallet blev kluvet. Han fälldes inte, men fick hårda bud från tingsrätten. Kommer det pekfinger som rätten visade sjuksköterskan drabba oss andra inom ambulanssjukvården, SOSAB och akutsjukvården ännu mer? Vi vet alla inom ambulanssjukvården att efter maj 2011 kommer inte vården ute på fältet att vara den samma dels pga den höga belastning som nåt oss alla och dem krav och hot som uppkommer i mötet med patienterna. Det märks tydligt att individsamhället har vuxit fram och inte gemensamheten och solidariteten till sina grannar. Varje dag upplever patienter som åker ambulans i "onödan" att deras krav och envishet drabbar deras grannar, vänner och andra i samhället då beredskapen inte kan uppehållas i mindre samhällen. Hanne Kjöller och DN-ledare skriver många tänkvärda ord i veckan om detta.
En fråga under rättegången har varit vem det är som avgör om patienten har andnöd eller inte. De tre cheferna, Kajsa Petersson, Sylvia Myrsell och Annette Zetterlund Larsson, lämnar här – precis som i resten av vittnesmålen – väldigt samstämmiga uppgifter. Det är patienten som avgör om han eller hon får tillräckligt med luft eller inte.
Den åtalade däremot menar att det är hans uppgift att skaffa en helhetsbild utifrån vad som sägs, hörs och det han uppfattar. En annan sköterska från SOS-alarm som kallats att vittna säger i stort sett samma sak.
Rätten till ambulans, en rättighet som inte existerar, får därmed sägas vara juridiskt fastställd. Det riskerar att leda till att fler dör. Eller som narkosläkaren Bengt Brodin konstaterar i förhöret: om alla följde det medicinska index, som enligt SOS-cheferna ska följas blint, "skulle inte antalet ambulanser räcka till och när man får ett hjärtstillestånd så är alla ambulanser upptagna".
